Begravningsbil Chevrolet 1955

Bilen, en Chevrolet 2109, även kallad Two-Ten Townsman, är en amerikansktillverkad bil. Slutmonteringen skedde i Tarrytown, New York. När den 1955 rullade ut från fabriken var den en 4-dörrars herrgårdsvagn, med destination Sverige.
I Sverige togs bilen i bruk och såldes via Chevrolets generalagent, till ingenjörsfirman Ivar Kreuger (f.ö. kusin till ”tändstickskungen” Ivar Kreuger).Det första registreringsnumret blev A55457. 4 år senare, 1959, köptes bilen av Freys Hyrverk förening U.P.A. Freys var kunglig hovleverantör sedan 1800-talet och tillhandahöll merparten av Hovets bilar i samband med representation, främst i form av limousiner av högsta klass. Chaufförerna var minst lika viktiga som bilarna – såväl för Freys som för Hovet!
Freys lät bygga om denna Chevrolet till begravningsbil. Ombyggnaden skedde vid Heinels Karosserifabrik i Malmö. Detta företag gjorde under 50- till 80-talen många ombyggnationer av vanliga bilar till ambulanser, begravningsbilar och limousiner. Bilen blev då omregistrerad med en särskild karosstyp, nr 71, likfordon. I registreringsbeviset från 1959 framgår att bilen ska användas vid ”liktransporter”. Den fick då registreringsnummer A3172.
Natten mellan 17 och 18 september 1961 omkom FN:s Generalsekreterare Dag Hammarskjöld i samband med en flygning till Endola i dåvarand Nordrodhesia (nuvarande Zambia). Hammarskjölds kvarlevor flögs till Sverige och Bromma flygplats, därifrån färdades kistan med den avlidne Hammarskjöld, till Uppsala. Det var just Freys Hyrverk och nämnda begravningsbil, med reg nr A3172, som fick äran att transportera diplomatens stoft till begravningen i Uppsala domkyrka.

Säkerligen har många kända och helt vanliga svenskar färdats på sista resan i nämnda bil. Sitt nuvarande registreringsnummer, AWN 392, fick begravningsbilen år 1973. Då infördes ny teckenserie för alla bilar, med början på bokstaven A.
1973 skulle så mycket mer hända i bilens långa historia. Den skulle bli en av de mest, om inte den mest, beskådade bil i Sveriges historia. Kan hända, att fler människor i vårt avlånga land, inte har betittat ett fordon mer än vad som skedde i september 1973.
Men vi tar det hela från början:
Sofiero Slott i Helsingborg, var konung Gustaf VI Adolfs sommarresidens sedan många år. Här hade kungen utvecklat och förkovrat sig i sin kärlek till bl.a. natur och trädgård och framför allt, blommor! På ålderns höst fortsatte den folkkäre kungen att residera Sofiero på somrarna. 1973 var kungen 90 år gammal. Klagandes över magsmärtor, fördes kungen till Helsingborgs lasarett den 18 augusti 1973. Kungen bars ner för trappan på slottet och uttalade orden: -”Jag är snart tillbaka”. Man konstaterade blödande magsår. Efter kirurgiska ingrepp, tillstötte komplikationer i form av lunginflammation, hjärtflimmer, försämrad njurfunktion och återkommande magsår.

Hela Sverige följde med oro den kommande tiden, då den gamle kungen hade fått en landsfaderlig status. Enligt den första kommunikén från lasarettet, var tillståndet ej så allvarligt. Kungens livmedikus, professor Gunnar Biörck, försökte att hålla det svenska folkets mod uppe genom bulletinerna. Kronprinsen Carl Gustaf, då blott 27 år gammal, åkte med sina farbröder, kungens söner; Carl Johan, Sigvard och Bertil, ner till Helsingborg för att vaka över den gamle monarken. Det framgick så sakteliga för folket, om än ingen sa det, att kungen aldrig mer skulle få återse sitt älskade Sofiero.
Gunnar Biörcks bulletiner, som gav både hopp och förtvivlan, blandades med besök vid sjukhussängen. Utan kungens medvetande, var bl.a. statsminister Olof Palme på besök hos den svårt sjuke monarken.
Man insåg i de slutna kretsarna kring kungen, att slutet var nära. Man började inom regeringen fundera på om valet, som skulle ske den 16 september, borde skjutas upp. Det var en turbulent tid, som under kungens sjukdomstid på lasarettet, även kantades av Norrmalmstorgsdramat i Stockholm. Också detta drama följdes av svenska folket via radio och TV, under dagarna i slutet av augusti 1973.
Regeringen slog dock fast att demokratin inte kunde ge vika och att valet behövde genomföras, vilket också skedde, söndagen den 16 september 1973.

Kvällen före, sent på lördagen den 15 september 1973, steg professor Gunnar Biörck ut på lasarettsgården. Den annars så samlade livmedikusen var påtagligt rörd, varpå han läste upp den sista och 49:e bulletinen, som läkarteamet lämnat om konungens tillstånd:
”Under dagen försämrades konung Gustaf VI Adolfs tillstånd ytterligare. Utan att ha vaknat ur sin djupa sömn avled konungen stilla den 15 september 1973, klockan 20:35, i en ålder av 90 år, 10 månader och 4 dagar”.

Strax därefter steg kronprins Carl Gustaf ut på gården. Fotoblixtarna bländade den nyblivne kungen som på vars axlar ett enormt ansvar skulle komma att vila. –”Leve konungen!”, ropade någon varpå ett fyrfaldigt hurra utropades. För de som sett TV-bilderna, är det ett mycket märkligt, sorgligt och stort ögonblick.
Tiden var nu inne att sätta en plan i verket för hur den folkkäre kungen skulle föras till sista vilan. Under söndagen skulle den plan verkställas, som arbetats fram för hur en avliden regent skulle föras till graven. ”Hjulen” sattes i rullning och det fanns vissa saker bestämda sedan tidigare, men långt ifrån alla. Det var klart att Lundbergs Begravningsbyrå, liggandes på Odengatan 22 i Stockholm, skulle vara den kungliga hovleverantören. Detta innebar bl. a. tillhandahållande av kista och övriga detaljer, i samband med begravningen. Själva transporten mellan Helsingborg och Stockholm diskuterades flitigt under söndagen, inom Hovet. Man kom slutligen fram till att kungens stoft skulle avresa från Helsingborg på tisdagen den 18 september, via bil. Det fanns inget annat alternativ, eftersom Hovet ansåg att folket skulle beredas möjlighet att ta avsked av sin älskade kung. Detta behövde ske genom all hyllning och sorg från hela Sverige, längs med kortegevägen upp till Stockholms slott.
Det började bli bråttom då man behövde en bil nere i Helsingborg redan på måndagen. Såklart behövde chauffören också vara utvilad för att säkert kunna framföra bilen med den avlidne kungen, upp igenom landet.
Man hade redan tidigare utsett både bil och chaufför för ändamålet. Bilen var AWN 392. Freys Hyrverk, som ägde och tillhandahöll bilen till Hovet, tillsatte sin bäste chaufför för ändamålet; Elis Palmqvist. Elis hade sedan flera år varit den som också kunde bilen in- och utantill. Den respektingivande begravningsbilen hade varit under chefmekaniker Gunnar Sandestigs tillsyn sedan 1969 och befanns i gott skick. Gunnar skulle för övrigt komma att ha ansvaret för bilen under många år framöver.
På måndagen var tiden knapp. Bilen lastades under dagen på ett Herkulesplan. Tillsammans med sin chaufför Elis Palmqvist och direktören för Freys Hyrverk, Willy Holm, landade man i Skåne för att
genomföra det hedersfyllda uppdraget. En av sönerna, Hertig Sigvard, ska själv ha uppgivit att han åkte i bilen, i det baksäte som finns mellan framsätet och kistutrymmet. Kanske var detta mellan flygplatsen och lasarettet i Helsingborg, då det saknas bilder från detta. Här kunde nämligen ytterligare tre personer åka, förutom förare och passagerare i framsätet.

Tisdagen den 18 september 1973, samlades man på lasarettsgården. Klockan var runt kl. 07.00. Det var bestämt att kortegen med kistan och den döde kungens söner skulle påbörja sin färd mot Stockholms slott kl. 07:30. I massorna runt den svarta bilen fanns förutom en rörd allmänhet och ett stort medieuppbåd, en diger skara vårdpersonal – sjuksköterskor och läkare som förgäves försökt rädda konungens liv. Eller som gav lindring av hans plågor i livets slut. Många av dessa har fått hedersbetygelser från Hovet efteråt, med tack för deras insatser – inte i sällan i form av en plakett som man vittnat om, placerats vid hemmets finaste plats.

Begravningsbilen, som stod precis utanför, blev iförd kungens kista. Innan kistan fördes helt in i bilen, läts bakdörren vara öppen för en ”kort färdbön” förrättad av biskopen i Lund, Olle Nivenius.
För övrigt; ingen pompa, ingen musik, ingen ståt. Inga kommandoord. Så berättas det att kungen själv ville ha det. Sönerna samlades bakom bilen. Därefter bugade dessa och chauffören stängde bakluckan. Nu bar det iväg. Nu skulle den sista resan påbörjas.
Sakta gled bilen, med sitt distinkta brummande som anstår en Chevrolet av 1955 års modell, iväg mot centrala Helsingborg. På väg ut från lasarettsgården hördes, förutom motorljuden, bara en svag, darrig stämma av psalmsång; ”Härlig är jorden” – upptagen av sjukhuspersonalen.

Kortegen tar sitt första stopp vid Sofiero slott, kungens älskade paradis. Här står samtliga i personalen uppställda och tar farväl på slottstrappan, då den svarta begravningsbilen stannar nedanför. Bakdörren öppnas så att kungens trädgårdsmästare Ingvar Danielsson kan lägga en bukett vid kungens kista tillsammans med Curt Beskow, chef för Sofiero slottsförvaltning, utanför slottet. De ansamlade i personalen på slottet blev tackade för sin trohet mot kungen, av dennes söner, under det korta stoppet vid Sofiero Slott. Alla var märkbart rörda vid avskedet av sin slottsherre.

AWN 392 blev nu, inte bara genom TV – utan också genom att man gick ”man ur huse” – den mest besedda bilen i svensk historia. E4:an, som Riksväg 1 kom att heta sedan 1962, var den sträcka som skulle transportera konungens stoft från Helsingborg till Stockholm. Hela kortegevägen kantades av hundratusentals människor som skulle säga sitt farväl till sin älskade monark. Barn och ungdomar gavs fritt från skolan och arbetsplatser stängde och gav rast. Allt för att alla skulle få se kungens kista fara förbi, och ge sitt sista farväl. Blommor kastades på bilen. Om kungen var älskad i livet, så var han om möjligt än mer älskad i döden.
Vid lunchtid kom man fram till garnisonen i Jönköping. Det var då tid att såväl tanka bilen som att underhålla kortegens välmående. Pausen gjorde att kortegens alla resenärer fick en kortare stunds
återhämtning. Under tiden vaktades bilen av officerare med dragna svärd. Sen var det dags för sista etappen.

Örkelljunga, Markaryd, Värnamo, Ljungby, Skillingaryd, Linköping, Stavsjöbruk, Nyköping, Tullgarn. Dessa är bara några av de platser där den stora kärleken till den älskade kungen fick sitt genmäle. Fanbeprydda kortegevägar, blommor, barn och ungdomar med flaggor i händerna, stora orkestrar, frivilliga organisationer, granrisklädda vägar, facklor. Här nämns bara några av hedersbetygelserna som den gamle kungen fick på sin sista resa genom landet.

Det skulle hinna bli kväll innan bilen kom fram till Stockholms slott. Det hade börjat skymma och de flesta damer som bevistade kortegen i centrala Stockholm var pälsbeklädda i den svaga kvällsbrisen. Bilen rullade in på Yttre borggården klockan 19:30, på slaget 12 timmar efter att resan från Helsingborg hade påbörjats. 40 mannar ur Hälsinge regemente paraderade under dova trumslag. Här lyftes kistan ur bilen och bars av officerare till Inre borggården där man förenades i bön. Kistan fördes därefter till Västra valvet på Slottet, där vår nye kung, kronprins Carl Gustaf mötte sin älskade farfar, flankerad av sina systrar. Man följde sedan kistan, genom Spegelsalen till Gröna salongen, där man höll en privat minneshögtid tillsammans med den avlidne kungens barn och familj.
AWN 392 fick tjänstgöra vid en stor högtid för den svenska monarkin, hela vägen från Helsingborg till Stockholm. Därefter togs kungens stoft omhand av Hovet, Lundbergs Begravningsbyrå och fördes i samband med gravsättningen till kungliga begravningsplatsen på Haga, med hästdragen katafalkvagn. Som traditionen bjöd.
Det var historien om en bil som sett stora delar av Sverige, inte minst har stora delar av Sverige sett denna bil. Dock var bilen av ringa betydelse för folket, då det var kungens kista, stoft, leverne och död som var anledningen till den uppslutningen som skedde under hans sista färd.

Vi har studerat hur Freys Hyrverk tagit hand om bilen och hur den genom chefmekaniker Gunnar Sandestig bevarats sedan han, 1969, tog bilen under sina vingar. Därefter har den renoverats på 90-talet och varit i Freys anställdas vård och ägo. Det är en obruten och mäktig kedja som verkat ända sedan bilen blev begravningsbil, från 1959 – 2023. Alltså hela 64 år!

Att Freys chefmekaniker Gunnar Sandestig haft bilen under bevakning sedan 1969, och i juli 2022 personligen övervakar bilens färd ner till Helsingborg, bör anses vara unikt och av historiskt värde.
Bilens skick, när den rullade av transporten i Helsingborg sommaren 2022, gav blandade känslor. Interiören var i fantastiskt skick medan den yttre kostymen var kraftigt märkt av tidens tand, med sina lackskador. Motorn gick igång, men först efter att bränsle hällts rakt ner i förgasaren. ”Patienten” gav ett hostigt, rossligt och minst sagt krassligt intryck vid färdförsök.
Knack & Lack AB i Vankiva anlitades. Ett företag som nästan uteslutande arbetar med veteranbilar. Här fick lacken satineras ned till plåten, vilken på sina ställen behövde riktas och rostlagas. Därefter ett mycket noggrant arbete med spackling, slipning och lackning. Man genomförde service och helrenovering av förgasaren samt justering av fördelare och motor.

När bilen hämtades efter renoveringen gick den fantastiskt fint på egen maskin, från Vankiva tillbaka till Helsingborg.

Sommaren 2023 fick bilen återvända till Sofiero slott, på året 50 sedan den såg konungens sommarresidens senast, i samband med hans bortgång och sista färd. Nedan finns ett antal bilder från denna dag då allmänheten fick beskåda begravningsbilen, om inte för första så för andra gången i sitt liv. Många ville dela minnet från den småkyliga morgon 1973 då helsingborgarna ställde upp längs kortegevägen för sin älskade monark, precis som många andra svenskar runt Riksväg 1, denna dag för 50 år sedan. Ett minne för livet hos många!

Jensens Begravningsbyrå med Patrik Jensen och Anders Enkel fanns på plats på Sofiero Classic för att berätta en historia om en unik bil, beredd att då – liksom nu, betjäna folket. Ta del av dessa bilder från sommaren 2023 nedan. Fotograf: Ronny Karlsson.

Vi hoppas att vi genom denna bil fortsättningsvis lyckas sprida dess historia och ger människor som önskar – en värdig sista färd. Med kunglig glans.
Det är vårt mål.
Vidare är det väldigt mäktigt att åter hälsa denna anrika begravningsbil; välkommen tillbaka ”hem” till Helsingborg!

Helsingborg i juni 2023
Patrik Jensen
Jensens Begravningsbyrå AB